Nutrition höns

På den här sidan kan du läsa om nutrition till höns

Introduktion

Näring är en avgörande del av hönsens hälsa, äggproduktion, tillväxt, livslängd och motståndskraft mot sjukdomar. För att hålla höns på ett hållbart sätt behöver djurägare grundläggande kunskaper inom fodersammansättning, energibehov och näringsämnen.

Foder av god kvalitet förebygger sjukdomar som kalkbrist, vitaminbrist och parasitproblem, samtidigt som det ger stabil äggproduktion och god köttkvalitet. Ett balanserat foder ska uppfylla hönsens dagliga behov av energi, protein, mineraler och vitaminer utan över- eller underskott.

Hönsens matsmältning är anpassad till spannmålsrik föda. De saknar tänder och använder därför muskelmagen (ventrikeln) där grit (småsten) maler fodret mekaniskt. Näringsämnena frigörs sedan via enzymer i tunntarmen innan de tas upp i blodet.

Enligt djurskyddslagen ska höns dagligen ges foder som är anpassat till deras näringsbehov och vatten i tillräcklig mängd (SFS 2018:1192, 2 kap. 4 § 2 st.).

Allätare

Höns tillhör ordningen Galliformes och är i grunden fröätare, men de är också opportunistiska allätare. I naturen äter de frön, insekter, växter och maskar. En varierad diet med både vegetabiliska och animaliska proteinkällor främjar hälsa, fjäderdräkt och äggproduktion.

Energi

Alla djur behöver energi för kroppens funktioner. Hos höns kommer energi främst från:

Spannmål: vete, korn, majs.
Fett: vegetabiliska oljor, fiskolja.
Protein: soja, ärtor, rapsmjöl, fiskmjöl.

Energi anges vanligen i metaboliserbar energi (ME). Höns anpassar foderintaget efter energitäthet i fodret.

Energirikt foder leder till mindre foderintag
Energifattigt foder leder till mer foderintag

Brist på energi → minskad äggproduktion, avmagring.
Överskott → fetma och försämrad fertilitet.

Näringsämnen

Minst 38 olika näringsämnen krävs i rätt mängd och balans för normal hälsa och produktion (NRC, 1994). De värden som anges i NRC - Nutrient Requirements of Poultry från 1994 är minimivärden och bör kompletteras med säkerhetsmarginaler, eftersom näringsämnens tillgänglighet varierar beroende på foderråvaror, lagringstid, miljö och skötsel.

Vatten

Det viktigaste näringsämnet!
En höna dricker ca 200–250 ml per dag, mer vid värme, hög äggproduktion och höga halter salt i fodret,
Normalt dricker höns ungefär dubbelt så mycket vatten (i vikt) som foder,
Vatten ska vara friskt och rent,
Vattenbrist > 12 tim -> nedsatt tillväxt/äggproduktion (Korver & Stewart-Brown, 2023).
Vattenbrist > 36 tim -> ökad dödlighet, både hos unga och vuxna (Korver & Stewart-Brown, 2023).

Krav: Höns ska ha tillgång till vatten som är av god kvalitet i tillräcklig mängd (SFS 2018:1192, 2 kap. 4 § 2 st.).

Krav: Höns ska få dricksvatten minst två gånger per dygn (Jordbruksverk, 2019, 1 kap. 38 § SJVFS 2019:23) .

Rekommendation: Det är av stor vikt att höns har fri tillgång till vatten (Jordbruksverket, 1999).

Protein

Viktigt för tillväxt, fjäderbildning och äggproduktion.
Behov: ca 20–22 % för kycklingar, 15–18 % för värphöns.
Lysin och metionin är kritiska aminosyror för äggproduktion.
9 essentiella (livsnödvändiga) aminosyror måste tillföras via fodret (bl.a. lysin, metionin, treonin, tryptofan).
Några aminosyror är "villkorligt essentiella aminosyror" eftersom hönsen kan bilda dom, men inte i tillräcklig mängd vid hög produktion (t.ex. cystein, tyrosin).
Foder innehåller ofta tillsatta aminosyror (t.ex. DL-metionin, L-lysin) för att hålla proteinnivån rimlig, minska kostnader och minska kväveutsläpp.
Brist på aminosyror -> sämre äggproduktion, fjäderplockning, tillväxtstörningar.
Källor: soja, ärtor, fiskmjöl, rapsmjöl.

Fett

Källa till energi och essentiella fettsyror.
Rek. 3–5 % av fodret.

Kolhydrater

Bas i hönsens foder (spannmål).
Ger snabb energi och är lättsmälta.

Vitaminer

Fettlösliga: A, D, E, K.

A: syn, tillväxt
D3: kalcium/fosfor-metabolism och äggskal. (D2 fungerar <10 % lika bra och ska inte användas till höns.)
E: fertilitet, immunförsvar, antioxidant.
K: blodkoagulation.

Vattenlösliga: B-vitaminer, folsyra, biotin, B12, kolin.

B12 och kolin är viktiga för nervsystem och ämnesomsättning.

Vitaminer är känsliga för lagring, värme och ljus → därför används stabiliserade premixer och säkerhetsmarginaler

Vitamin E-behovet ökar vid foder med mycket fleromättade fetter.

Mineraler

Makromineraler: kalcium, fosfor, natrium, kalium, mangan, klor, svavel.

Spårämnen: koppar, jod, järn, mangan, selen, zink.

Kalcium: högt behov under värpning (3,5–4 % i värpfoder).
Fosfor: samverkar med kalcium, behövs i rätt balans. Är viktigt men bara tillgänglig fosfor räknas (fytasbundet P tas upp dåligt -> därför används ofta enzymet fytas i foder). Ca/P-kvoten (kalcium/fosfor) - kycklingar ca 2:1, värphöns ca-behovet ökar kraftigt, kvoten kan bli 8-11:1 under värp-perioden.
Natrium: små mängder via salt.

Andra tillsatser

Antioxidanter: T.ex. etoxikin tillsätts ofta för att skydda vitaminer och fetter från härskning.

Enzymer: T.ex. fytas, amylas, proteas förbättrar näringsupptag och minskar miljöpåverkan.

Grit och snäckskal

Grit (småsten) behövs för mekanisk matsmältning i muskelmagen.
Snäckskal eller kalktillskott är viktiga kalciumkällor för värphöns.

Att välja foder

Att välja foder till höns kan vara en utmaning, särskilt för hobbyhållare. Några faktorer att tänka på:

Livsstadium: Kyckling, unghöna, värphöna eller avelsdjur.
Syfte: Äggproduktion, köttproduktion, prydnadsraser.
Hälsa: Eventuella brister, parasiter eller sjukdomar kan kräva anpassat foder.
Foderform: Pellets, mjöl eller kross. Pellets minskar svinn, kross är mer naturligt.
Komplement: Grönsaker, örter, helkorn och insekter kan ges i små mängder.

Foder för olika stadier

Kycklingar (0–6 veckor): Startfoder med hög proteinhalt (20–22 %).
Uppväxt/unghöns (6–20 veckor): Tillväxtfoder, lägre proteinhalt (14–16 %), fokus på skelettutveckling.
Värphöns (från ca 20 veckor): Värpfoder med högt kalciuminnehåll (3,5–4 %) och 15–18 % protein.
Slaktkyckling/broiler: Proteinrikt och energitätt foder för snabb tillväxt.
Avelsdjur: Extra vitaminer och mineraler för fertilitet.

Exempel på foder

Hönsfoder hos Granngården

Vanliga problem kopplade till nutrition

Kalkbrist: Tunna eller mjuka äggskal.
Proteinbrist: Fjäderplockning, sämre tillväxt.
Vitamin D-brist: Mjuka ben, försämrad äggskalskvalitet.
Överutfodring: Fetma, minskad produktion.
Felaktigt foder: Matrester och bröd kan orsaka näringsobalans.

Datum: 2025-09-15

Författare: Kim Carlsson, djurvårdare utökad nivå, Hällefors & Sara Andersson, djurskötare - lantbruk, Trelleborg

Källor

Jordbruksverket (1999). Vatten till husdjur. Jordbruksinformation 13–1999. Jönköping: Jordbruksverket. Tillgänglig på: https://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_jo/jo99_13.pdf [Hämtad 14 september 2025].
SFS 2018:1192. Djurskyddslag. Stockholm: Justitiedepartementet. Tillgänglig på: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddslag-20181192_sfs-2018-1192 [Hämtad 14 september 2025].
Jordbruksverk (2019). Föreskrifter och allmänna råd om fjäderfähållning inom lantbruket m.m., SJVFS 2019:23. Jönköping: Jordbruksverket.
National Research Council (1994). Nutrient Requirements of Poultry. 9th revised edition. Washington, DC: National Academy Press.
Korver, D. & Stewart-Brown, B. (2023). Nutritional requirements of poultry. MSD Veterinary Manual. Uppdaterad april 2023, modifierad september 2024. Tillgänglig på: https://www.msdvetmanual.com/poultry/nutrition-and-management-poultry/nutritional-requirements-of-poultry [Hämtad 14 september 2025].